Almedalen – minglarnas paradis

Efter att ha gjort en visit i Almedalen kan jag konstatera att det är ett paradis för alla visitkort-, champagne- och rosévinsleverantörer. Jag kan även konstatera att ”alla var där”! Vilket även mailkorgen vittnade om genom att vara ovanligt tyst denna vecka.

Vi på Cision har under flera år haft egna events under Almedalsveckan men förra året tog vi beslutet att inte ha egna utan att endast vara på plats och mingla, inspireras samt lära oss. Klokt eller inte!? Jag är faktiskt tudelad på den punkten och tycker å ena sidan att det är en fantastisk arena men samtidigt ett enormt brus och myller av företag och organisationer som alla försöker nå ut med sina budskap.

Jag besökte ett antal seminarium och alla var minst sagt välfyllda. Jag hade sett fram emot att lyssna till Sveriges Kommunikatörers seminarium om ”Får man luras i PR?” men i kombination med en för liten lokal och ett enormt intresse fick jag vara utan svaret på den frågan. Jag hamnade istället på ett otroligt intressant seminarium om hur City of Boston bland annat hanterat krisen kring Boston Marathon bombningarna. På direktlänk berättade borgmästarens sociala medieansvariga hur hon byggt upp en kommunikationsmaskin som fått invånarna att engagera sig i allt från att rapportera in hål i vägen, snöröjning till att ena en stad i kris efter bombattentaten. Bostons borgmästare Tom Menino är också mycket aktiv på Twitter och har över 47 000 följare. Minst sagt en inspirationskälla för våra egna politiker. Seminariet anordnades av 4C Strategies.

Kampanjen #sittmeddawit där man kan prova på att sitta fängslad i en cell likt svensk-eritreanske Dawit Isaak gjort sedan 2001, har blivit en av Almedalens stora snackisar. Bakom kampanjen #sittmeddawit står Författarförbundet, Journalistförbundet, Publicistklubben, Reportrar utan gränser, Svenska PEN, Sveriges Tidskrifter, Utgivarna, Stödkommittén Free Dawit och Expressen. Läste dock i Dagens Media att cellen måste plockas bort på fredag av ekonomiska skäl.

För att återgå till min fundering kring om vi tagit rätt beslut att inte arrangera egna events. I år arrangerades runt 1 200 olika seminarium. Är det möjligt att stå ut i mängden bland alla dessa seminarier om man inte tar till ytterligheter så som att elda upp pengar?  Kanske är det så att man inte behöver stå ut i mängden. Kanske handlar det om att vara där, vara på plats och mingla tillsammans med alla andra. Det kanske är just rosévinet, champagnen och visitkortsbytandet som vi kommer ihåg i höst?